SVENSKA
HEKTORS DÖD (från Iliaden)
Följande stycke är den dramatiska höjdpunkten i Homeros Iliaden. Trojanernas hjälte Hektor möter den grekiska hjälten Akilles i en kamp på liv och död.
Men när, på väg mot varandra, de kommit på handgemängs avstånd tog den lysande Hektor först till orda och sade: ”Jag tänker inte fly för dig längre, ättling av Peleus, så som jag nu har flytt tre varv kring Priamos' stora, härliga stad, och inte haft mod att stanna och hålla stånd mot ditt angrepp. Nu bjuder mitt hjärta mig att stå fast och möta dig - för att antingen dräpas själv, eller dräpa dig. Låt oss vädja till gudarna, våra yttersta vittnen, de som övervakar att fördrag respekteras: jag ämnar inte förgå mig emot dig på något skamligt sätt om Zeus förunnar mig att beröva dig livet. Nej, så snart jag tagit din härliga rustning, Akhilleus, skall akhajerna få ditt lik. Och du gör detsamma!”
Men med bister uppsyn svarade honom Akhilleus: ”Tala inte med mig om fördrag, förhatlige Hektor! Inga överenskommelser görs mellan lejon och mänskor, vargar och lamm sluter heller aldrig fred med varandra. Mellan dem finns ingenting annat än hat. Och på samma sätt finns det ingen kärlek mellan oss båda, och vi kan aldrig ingå fördrag. Innan dess har en av oss stupat för att mätta med blod den outtröttlige Ares! Nu får du uppbåda hela din styrka! Det gäller för dig att vara skicklig med lansen och oförvägen i striden. Fly kan du inte längre, och snart skall Pallas Athena kuva dig med mitt vapen. Och då kommer du att betala en gång för alla boten för mina dräpta kamrater.”
Sade Akhilleus, skakade lansen och sände iväg den. Hektor var på sin vakt, och förutseende kröp han samman och undgick den bronssmidda lansen, som susade över honom och borrade ned sig i marken. Athena tog upp den, osedd av Hektor, folkens herde, och gav den tillbaka till Akilleus. Hektor talade nu till Peliden: ”Du sköt miste! Gudarnas like Akhilleus - du hade inte av Zeus fått veta mitt öde, så som du påstod. Konsten att prata, den kan du - att bluffa med fraser, som nu när du skrämde upp mig så att jag glömde mitt mod och min styrka. Men du kommer dock inte att stöta lansen i ryggen på en flyende. Stöt den - om gudarna vill det - i bröstet på en som kommer emot dig! Håll undan nu för mitt vapen! O att du fick ta emot det helt och hållet i kroppen! Kriget skulle bli mycket lättare för våra troer om du var död! Det är du som är deras värsta bekymmer.”
Sade Hektor, skakade lansen och sände iväg den utan att missa, mitt i Pelidens sköld. Men hans vapen studsade långt tillbaka. Förbittrad över att lansen flugit förgäves ur handen stod han lamslagen, utan spjutet av askträ. Med ett anskri ropade han på brodern Deifobos med den vita skölden och bad att få hans väldiga lans. Han var inte i närheten längre. Hektor förstod. Han talade till sitt hjärta och sade: ”Ve mig! Utan tvivel kallar gudarna mig till döden. Jag som trodde att Deifobos var hos mig, men han är innanför muren. Pallas bedrog mig. Nu är den onda döden tätt inpå mig, och inte någonting avlägset längre. Räddningen är utesluten. Detta har alltså från början varit Allfaders vilja, hans och Bågskyttegudens - de som förut så nådigt skyddade mig! Men nu har ödet hunnit ifatt mig. Ärelös, utan strid, skall jag emellertid inte stupa, men med en bragd som kommande släkten skall minnas.”
Därmed drog han det vassa, stora och kraftiga svärd som hängde vid hans länd och samlade sig och tog fart likt örnen som svävar i skyn, och som dyker ner genom mörka moln på det späda lammet eller den tryckande haren. Så svepte Hektor framåt medan han svingade svärdet. Även Akhilleus tog sats med hjärtat uppfyllt av vildhet. Framför sig, skylande bröstet, bar han sin sköna och konstrikt smyckade sköld, på huvudet nickade hjälmen med byglar, och vajade präktigt busken av gyllene tagel, vilket Hefaistos ymnigt låtit falla från kammen. Liksom aftonstjärnan som lyser i skymningen bland de övriga himmelska ljusen som den vackraste stjärnan, blänkte lansens vassa udd i hans hand när Akhilleus skakade den, besluten att ta livet av Hektor, i det han iakttog hans sköna lekamen och sökte efter den svagaste punkten. Det mesta täcktes av bronsen i den rustning som Hektor tog när han dräpte Patroklos – utom det ställe där nyckelbenen möts under halsen, strupen, där livet också snabbast går att förgöra. Stormande mot honom drev den gudalike Akhilleus in sin lans just där så att udden trängde igenom halsen - utan dock att det bronstunga askspjutet avskar strupen: Hektor kunde alltjämt tala och svara. Han föll omkull i stoftet, och jublande utbrast Akhilleus: ”När du dräpte Patroklos trodde du väl att du skulle komma undan med livet, utan att - i din dårskap – räkna med mig, då jag inte var där! Men borta vid skeppen fanns - i mig - en ännu starkare hämnare, han som nu har fått dig på knä. Dig skall hundar och fåglar slita sönder, men honom kommer vi att begrava!”
Och med domnande krafter svarade Hektor Akhilleus: ”Vid dina knän, vid ditt eget liv, vid dina föräldrar bönfaller jag dig att inte låta akhajernas hundar äta min kropp vid skeppen! Tag i stället emot de mängder av guld och brons som min fader och vördade moder kommer att erbjuda dig, och låt dem föra den döda kroppen hem att brännas av troerna och deras hustrur!” Men med bister uppsyn sade den snabbe Akhilleus: ”Bönfall mig inte, din hund, vid mina knän och föräldrar! Lika visst som jag ville att mitt ursinne drev mig till att stycka och äta dig rå för det onda du gjort mig, är det att ingen skall skydda ditt kadaver mot hundar, inte ens om man gav mig tio- och tjugofald lösen nu på fläcken och ställde ännu mera i utsikt, inte om Priamos, Dardanos' ättling, bjöd mig din vikt i guld! Din moder som födde dig får i alla fall inte reda din bår och hålla dödsklagan över dig. Du skall utan återvändo bli offer för hundar och fåglar!” Döende svarade Hektor med den glänsande hjälmen: ”Ja, jag känner dig nog! Jag förstår att du inte kan blidkas, eftersom du har ett järnhårt hjärta. Men akta dig att jag inte blir en orsak till gudarnas vrede när en dag Alexandros och Foibos Apollon förgör dig vid den Skaiska porten - hur tapper du än månde vara!” När han talat skymdes han av den slutliga döden, själen lämnade kroppen och flög i riktning mot Hades gråtande över sitt öde, lämnande ungdom och mandom. Gudarnas like Akhilleus talade nu till den döde: ”Dö du! Själv skall jag hälsa min död den dag det behagar Zeus och andra eviga gudar att låta den komma.” Sade Akhilleus och ryckte den bronssmidda lansen ur kroppen, ställde den från sig och drog den blodiga rustningen av den dödes skuldror. De andra akhajerna flockades kring dem för att betrakta Hektors beundransvärda gestalt och skönhet, och ingen nekade sig att såra den döde.
ordlista:
handgemäng = närstrid
Peleus = grekisk kung, far till Akhilleus, som därför också kallas Peliden
akajer = greker
Ares = krigets gud
Pallas Athena = vishetens och krigskonstens gudinna
troer = trojaner (människor från Troja)
Allfader = mäktigaste guden, Zeus
Bågskytteguden = Apollon
länd = sida, höft
Hefaistos = eldens och smideskonstens gud
lekamen = kropp
Alexandros = annat namn på Paris, Hektors bror (som senare lyckas döda Akhilleus).
Foibos = annat namn på Apollon (den strålande).
iliaden,
svenska,
Kommentera