SVENSKA

KYLAN
av Inger Alfvén

Det är fåglarna, de lyfter och sänker sig. När helst jag inte är på min vakt flyger de som de vill i mig. Fastän de inte finns. Det är över en månad sedan det hände. Våren börjar komma, man behöver inte handskar längre, och fortfarande har ingenting hänt. Mer än i mig då. Som om jag blivit förvandlad.
      Jag har på alla sätt försökt radera ut det där som egentligen aldrig hände. Hjärna är flexibel, har jag läst. Den kan tänka om. Får den en skada kan den kompensera sig genom att växla till en annan del. Det finns till och md en terapi där man lär folk att inte längre vara rädda för det som de är rädda för. Spindlar till exempel, höga höjder eller att flyga. Men svarta flaxande fåglar! Kan man lära sig att inte vara rädd för det som inte ens finns?
Det var Adde, bartendern på Spiken, som ordnade så att jag fick jobba extra i disken på den där gamla skärgårdsbåten. Sofia Albertina, hette den. Folk hyrde den när de skulle ha fest, på helger och kvällar. Adde jobbade där också ibland och han som ägde båten var bussig och såg mellan fingrarna med att jag inte var fyllda arton år. Mamma och pappa var väl inte så pigga på det. Sofia Albertina låg nämligen i en båthamn ute på Lidingö, flera mil från stan. Det blev sena kvällar och långa resor, och jag hade ju skolan, men det ordnade sig när jag kunde sova över ombord.
      Men den här kvällen. Det var en mottagning, en ny whiskysort som skulle lanseras. Drinkarna var sponsrade, elva spänn styck, massor med folk, en del kända också. Jag jobbade inte, det var ju en torsdag, men chefen hade sagt att jag var välkommen ändå, som en extra bonus, bara jag kom lite senare, då när ingen kontrollerade. Adde var redan där. Jag köpte en fyra och gick fram.
– Schyst, sa jag och höjde glaset.
Men Adde flinade åt mig.
– Smakar piss! Men folk vänjer sig. Huvudsaken är att de tror att det är de som är experterna.
      De andra i sällskapet skrattade också. Jag kände mig bortgjord, hade väl hoppats kunna vara med Adde den här kvällen.
      Festen hade kommit igång på allvar, musiken på högsta, man hörde knappt vad någon sa. Jag köpte en ny drink, kände ju ingen, men trängseln var sådan att det bara var att ställa sig bredvid några och skratta med. Kul faktiskt. Jag hängde med rätt bra. Sedan köpte jag en till. De kostade nästan inget och man ville ju ha något i händerna.
      Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Jag hittade inte mina handskar och plötsligt var det nästan inga kvar ombord och sedan trängde de sista ihop sig i en taxi. Jag hade inte en chans, och inga pengar heller och på stationen hade sista tåget gått och när jag kom tillbaka till Sofia Albertina var där släckt och låst.
Genom natten svepte en rå otäck kyla, en vind så obarmhärtig att det sved i kinderna. Det gick inte att stå still. Det enda jag kunde göra var att börja gå in mot stan och hoppas på lift.
      I början var det en del villor, tryggt nersläckta och inbäddade i luddig snö och gatubelysning, men sedan blev det öde landet, skog och stora fält. Snön låg packad på båda sidor om vägen, den gnistrade och glimmade så kusligt stilla genom mörkret och himlen var som sönderstucken av stjärnor. Jag skyndade fram med armarna runt kroppen. Det knarrade under mina skor. Kylan steg genom de tunna sulorna. Täckjackans vaddering var sliten, ingen mössa och handskarna, ja dem måste någon ha snott i kapprummet på båten. Plötsligt mot himlen lyfte stora svarta fåglar, många tusentals verkade det som, och de skrek så hemskt. Jag kröp ihop om mig själv i motvinden och snubblade till, kastade en blick över axeln. Något måste ha skrämt upp dem.
      Natten var kallare än jag någonsin upplevt. Kroppen höll liksom andan. Men långsamt trängde kölden igenom, överlett, från alla håll, borrade sig djupare och djupare in. Som om själva benstommen höll på att frysa till is. Jag gick och gick. Jag stapplade fram i snömodden, snubblade och föll och reste mig. Stockholm stod det på en skylt. Snart skulle jag inte orka längre. Tårna och fingrarna höll på att frysa loss. Det värkte allt värre. Jag snyftade till. Gode någon hjälp mig, hörde jag inne i mitt eget huvud. Jag dör. Nu dör jag. Nu sänkte sig fåglarna igen, snett framför mig, alla på en gång. De såg väl att det bara var en tidsfråga innan det skulle bli deras tur.
      Men då. Det var när jag redan började ge upp som jag hörde det. Långt bort. Bakom mig. Ett ljud som steg till muller. Sedan återskenet bortom skogen. Sedan lyktorna. En bil. Hastigt allt närmare. Jag klev ut i körbanan och viftade med båda händerna, skrek. Den måste ta mig med! Den måste. Men i ett enda isande vinddrag var den förbi. Jag grät och snorade och knöt näven efter den. Jag höll ju på att dö.
      Då plötsligt bromslyktorna. Den tvärbromsade långt därframme! Och backade i rasande fart tillbaka mot mig. Jag fick hoppa åt sidan. En Jaguar. Två killar i framsätet, passageraren tryckte ner sin ruta. Han log så konstigt när han frågade vart jag skulle, men det tänkte jag inte på. Inte då.
– Vällingby, fick jag fram. Men det räcker om ni skjutsar mig till tunnelbanan.
      Föraren lutade sig framåt i den mörka bilkupén, han log också tyckte jag, hans tänder glimmade till.
– Hoppa in bara! Vi ska ändå åt det hållet!
      Det var nånting. Varningen sköt som en tunn men skarp ilning genom mig. Stig inte in i bilen, men jag var redan på väg att öppna bakdörren. Jag kunde liksom inte hejda mig. Det var hemskt. Jag höll på att frysa ihjäl. Och i nästa stund satt jag i baksätet.
      Jaguaren rivstartade, det tjöt om däcken. Bilen jagade fram genom vinternatten. Omgivningarna blev till ett suddigt töcken. Jag lutade mig tillbaka i sätet och slöt ögonen, blåste på mina händer. Värken i fingrarna och tårna. Kroppen. Jag kunde ha lipat av smärtan.
      Nu kom bebyggelsen tillbaka, hus, orangefärgade lampor över vägen. Men biltomt. Folktomt. Jaguaren närmade sig ett rödljus med samma höga hastighet.
– För min del får ni gärna ta det lilla lugna, mumlade jag. Jag har inte bråttom, menar jag.
      Utan att bromsa in vände sig föraren mot mig.
– Men du vill till Vällingby? Eller hur, det var till Vällingby du ville?
      Jag nickade, ansträngde mig att le tillbaka. Det är hans blick. Den är inte som den ska. Jag har aldrig sett en sån blick. Någonting i bilen är inte som det ska. Jag måste ut härifrån och det kvickt, ut i kölden, det hårda, var som helst, bara inte här. Jag drog efter andan, måste lugna ner mig. Här satt jag bekvämt i baksätet på en bil på väg hem och kunde inte önska mig bättre. Nu körde Jaguaren upp på Lidingöbron, högt över det halvfrusna sörjiga isvattnet. Mitt huvud var trött och suddigt, men jag kunde inte sluta upp att frysa.
      Föraren vände sig om igen. Blicken, den trängde sig nära, den gjorde något med mig. Lidingövägen in mot stan i lika snabbt tempo. Kungliga tennishallen. Stadion. Något i bilden var inte som det skulle. Jag drog efter andan, försökte koppla av. Det fanns inget att vara rädd för. Hus överallt nu, gapande svarta fönsterrutor, parkerade bilar. Kungsgatan fram, halvsläckta skyltfönster, vi körde om en ensam taxi, korsade Sveavägen utan att bromsa in. Jag satt på helspänn. På Vasagatan kom en bil från andra hållet, den tvärbromsade, det var ögat och den tutade upprört, och sedan var vi förbi och uppe på Kungsbron. Casinot verkade fortfarande öppet. Om bara polisen kunde dyka upp och ta fast dem för fortkörning.
– Jaså, du vill till Vällingby.
      Föraren skrattade mot passageraren i framsätet, de skrattade båda, lite tyst som om de visste något. Jag försökte skratta med. Så vände sig föraren åter om. Jag såg att han var mycket äldre, trettio kanske, kostym och slips, överrock med skinn på kragen. Efteråt visste jag inte riktigt hur de sett ut. Ljusen i stan flimrade förbi och nådde inte riktigt in till oss, inte i den här farten.
– Du, sa föraren lika mjukt. Jag måste få fråga dig en sak.
– Javisst, sa jag och försökte vara trevlig.
– Hur kunde du vara så dum att du satte dig i den här bilen?
      Jag svalde. Det var hans röst. Plötsligt kände jag mig spik nykter. Det blev svårt att andas.
– Vadå? sa jag som för att vinna tid.
– Det förstår du väl själv att du gjort ditt livs misstag?
– Va nej. Det var schyst av er att plockar upp mig. Jag höll på att förfrysa.
      Jag försökte mig på ett skratt. Hjärtat började dunka. Det kom en torr klibbig smak i munnen.
      Föraren skrattade också.
– Så du förstår inte?
      Skrattet igen. Mitt hjärta slog allt värre. Det tog nästan andan ur mig. Nu var vi på Fleminggatan. Farten var densamma. Omöjligt att hoppa av.
– Jag går av på S:t Eriksgatan, sa jag så naturligt jag kunde, rösten lydde inte som jag ville. Om ni stannar i korsningen där borta.
      Föraren vred på huvudet.
– Men det är kallt ute, eller hur? Du kunde ha förfrusit därute.
      Den andre satt som förut, orörlig. I ljusen utifrån blänkte hans rakade skalle. Jag blåste i mina händer igen, ansträngde mig att låtsas som ingenting.
– Va nej, det gör inget. Inget problem.
      Tystnade.
– Inget problem? Det är visst ett problem. Ett stort problem.
      Föraren smackade med läpparna. Jag urskiljde hans ögon i backspegeln.
– Hur gammal är du egentligen?
– Sjutton.
– Sjutton år.
      Han suckade.
– Jag tycker synd om dig. Faktiskt så tycker jag väldigt väldigt synd om dig.
– Det är okej. Säkert. Hade förlorat mina handskar bara. Det var schyst av er att plocka upp mig. Om ni stannar här framme.
      Orden snubblade ur mig. Det hördes på andningen hur det stod till i mig. Paniken började rusa.
– Det gör nästan ont i mig, så synd är det om dig.
      Nu vred han huvudet mot mig. Det var hans blick. Hjärtat tvärstannade i bröstet.
– Jag är ledsen att säga dig det, men du kommer aldrig att återse Vällingby.
      Munhålan så torr att orden knappt lät sig formas.
– Skojar du?
– Ser jag ut som en skojare? Nej, jag trodde väl inte det. Jag är en sån som aldrig skojar, är jag rädd.
– Vad tänker ni göra?
– Du ska få se. Snart.
      Skrattet kom stilla, nästan ömt. Framsätespassageraren skrattade också, fast med snabbare andning. Jag kände kylsvetten under kläderna. genom mitt huvud skar stråket av skräck med en plötsligt isande skärpa. Jag måste ur bilen.
      Jaguaren forcerade ljusen vid Fridhemsplan utan att bromsa och for som ett spjut förbi Stockholms sjukhem, där mormor dött för några år sedan. Förbi rondellen vid Lindhagensplan och upp på Tranebergsbron. Ut ur stan. Snart skulle det vara för sent. Paniken skenade. Jag såg dem göra det mot mig. Som om det redan hänt. Bättre att slänga sig ut i hundra än att långsamt.
– Sjutton år. Det är så synd. Så synd. Så synd.
      Förarens röst smekte genom dunklet. Jag knöt händerna, käkarna spände när jag försökte le inte skulle begripa att jag begrep. Snart för sent att göra något. Varenda muskel värkte. Skulle jag dö om jag hoppade ut i den här farten? Snart för sent. Plötsligt Brommaplan. En bil från vänster redan inne i rondellen. Jaguaren tvingades tvärnita. Sedan var det efteråt, då jag knappt begrep längre hur det gått till. Plötsligt hade jag fått upp bildörren och slängt mig ut i asfalten och kommit på fötter och börjat springa utmed rondellen, över gatan och in mot tunnelbanan, där ingen bil kunde följa efter. Jag tyckte att jag hörde skratten, hörde en bil rivstarta, tyckte mig uppfatta hur den körde ett extra var i rondellen innan den försvann på Bergslagsvägen mot Vällingby till. blicken, den medlidsamma blicken, fylld av hat. De skulle inte låta mig slippa undan. Jag fumlade fram mitt månadskort. Invid spärrvaktens bås var stengolvet vått av snöslask och grus. Vinden kilade i de otäta glasdörrarna. Det kom ett tåg mot stan. Jag vågade inte stanna där jag var. Sedan satt jag på perrongen på T-centralen. Där fanns ordningsvakter, dit skulle de inte våga sig. Det drog ur tunnlarna. Kylan körde rakt igenom kroppen. Det fanns inget skydd, inte mot någonting. Där kom tåget mot Vällingby. Jag satt kvar, som fastfrusen på bänken. Den pulserande känslan. Det snyftade i mig. Huvudet tungt av förtvivlan. Tröttheten lägrade mig, men ändå förblev jag klarvaken. Måste bevaka, kunna rusa upp, springa. Inga pengar till taxi. Ingen hemma. Både pappa och mamma jobbade natt. Skola imorgon. Om de väntade på mig. I gryningen orkade jag inte sitta där längre. Jag åkte hem. Skakningen gav inte med sig. Jag måste tvinga kroppen framåt på gångstigen mot vårt hus. Jag sprang så snabbt jag förmådde. Hela tiden vände jag mig om för att se att ingen kom efter.

Kommentera

Publiceras ej