SWENGLISHTEACHER'S

SVENSKA

 

av Nikolaj Gogol

 

Det hände en gång i ett ämbetsverk - det är bäst att inte säga vilket. Det finns nämligen här i Ryssland inga mer lättsårade personer än alla de som befolkar våra ämbetsverk, regementen och kanslier, kort sagt, de som innehar statstjänst. Nu för tiden anser varje enskild person, att hela samhället blir förolämpat i hans person. Det berättas till exempel att en skrivelse helt nyligen inkommit från en polischef - jag minns inte i vilken stad där denne tydligt framhöll att respekten för statens förordningar var i sjunkande och att hans heliga namn klingade förgäves. Som bevis härför bifogades en väldig foliant, en hel roman, där polischefen dök upp på var tionde sida, stundom till och med i berusat tillstånd.

För att sålunda undvika alla obehag skall vi i fortsättningen nöja oss med benämningen: ett ämbetsverk. Alltså, i ett ämbetsverk tjänstgjorde en ämbetsman. Man kan inte säga att han gjorde något märkligare intryck: han var liten till växten, en aning koppärrig, en aning rödhårig, till och med en aning närsynt, som det föreföll. Håret hade börjat tunna av fram i pannan, ansiktet var fullt av rynkor och hade en blek färg som hos personer, vilka lider av hemorrojder. Vad skall man göra? Det är petersburgsklimatets fel.

Vad beträffar hans rang (vilket är det första som måste fastställas hos oss) så var han vad man kallar evigt titulärråd, det vill säga han tillhörde en klass, över vilken olika författare, som har för vana att angripa sådana som inte kan bita igen, länge nog gjort sig lustiga. Hans namn var Basjmatjkin (Skoman). Av namnet framgår att det har sitt ursprung i ordet »sko», men när och på vilket sätt det avletts därav är obekant. Både fadern och farfadern och till och med svågern och alla andra Basjmatjkinar har alltid gått omkring i stövlar, vilka de tre gånger om året brukar sula om.

Hans förnamn och fadersnamn var Akakij Akakijevitj. Måhända kan det synas läsaren en smula besynnerligt och sökt, men jag kan försäkra att ingen sökte efter det och att omständigheterna helt enkelt fogade det så att man inte kunde ge honom något annat namn. Det hela tillgick på följande sätt. Akakij Akakijevitj föddes, om minnet inte sviker, natten till den 23 mars. Hans saliga moder var gift med en ämbetsman och en mycket god kvinna; hon vidtog alla åtgärder för att som sig bör döpa barnet. Modern låg i sängen, som befann sig mitt emot dörren. På hennes högra sida stod gudfadern, Ivan Ivanovitj Jerosjkin, en förträfflig människa, byråchef i Högsta domstolen, samt gudmodern, Arina Semjonovna Belobrjusjkova, gift med en polisofficer och en kvinna i besittning av sällsynta dygder. De föreslog modern tre namn ur almanackan att välja på: Mokija, Sossija eller Chozdazat, efter martyren.

- Nej, sade modern eftertänksamt, jag tycker inte om något.

För att vara henne till lags slog de upp almanackan på ett nytt ställe och fick upp tre andra namn: Trifilij, Dula och Varachasij.

- Det är som ett Guds straff, utropade den gamla. Sådana namn! Jag har aldrig hört talas om några sådana. Om det hade varit Varadat eller Varuch, men Trifilij och Varachasij...

De vände på en sida och fick tag på: Pavsikachij och Vachtisi j.

- Jag ser nu, sade modern, det är hans öde. Om det är så, låt honom hellre få faderns namn. Han heter Akakij; må sonen också heta Akakij.

Så döpte man barnet till Akakij Akakijevitj. Härunder skrek han och gjorde en sådån grimas som om han anat att han skulle bli titulärråd.

Så gick det alltså till. Vi har anfört detta för att läsaren själv skall kunna se att allt skedde därför att det måste så ske och att det inte fanns någon möjlighet att ge honom ett annat namn.

När han började sin tjänstgöring i ämbetsverket och vem som anställde honom, finns det ingen som minns. Hur många direktörer och byråchefer som än avlöst varandra, så har de alltid kunnat se honom sitta på samma plats, i samma ställning, med samma rang, med samma arbete framför sig, så att man senare rentav var övertygade om att han fötts till världen sådan han var, i tjänsteuniform och med den kala fläcken i pannan. Ingen i verket visade honom den ringaste hänsyn. Vaktmästarna reste sig inte från sina platser när han passerade dem, ja, de ägnade honom inte ens en blick, precis som om en vanlig fluga flugit genom rummet. Hans överordnade behandlade honom kyligt och despotiskt. Byråchefens sekreterare brukade kasta papperen framför näsan på honom utan att någonsin säga: »Skriv av det här!» eller »Här är ett intressant och trevligt litet ärende» eller någon annan vänlig fras, så som det brukas väluppfostrade tjänstemän emellan. Han tog emot och såg bara på papperna, aldrig på den som lämnade dem och frågade aldrig efter om denne överhuvudtaget hade rätt till det. Han tog emot och började genast skriva.

De yngre tjänstemännen brukade skämta med honom och göra sig lustiga över honom, så långt deras kanslii humor räckte. De brukade i hans närvaro berätta en massa historier som de hittat på om honom. Om hans värdinna, en sjuttioårig gumma, sade de att hon slog honom och frågade när bröllopet skulle stå. Eller också strödde de papperslappar på hans huvud och kallade det snö. Akakij Akakijevitj svarade aldrig med ett ord på allt detta, som om han överhuvudtaget ingenting märkt. Det inverkade inte heller det ringaste på hans arbete: trots alla anspelningar och förolämpningar gjorde han inte ett enda skrivfel. Om skämtet någon gång gick för långt, om man stötte till hans armbåge och hindrade honom att arbeta, kunde han säga:

- Låt mig vara! Varför förolämpar ni mig?

Och det fanns något egendomligt i orden och i rösten, som uttalade dem. Det låg i dem något så rörande att en ung, nyanställd tjänsteman, som efter de andras exempel hade tillåtit sig att skämta med honom, med ens hejdade sig som om han känt ett sting i hjärtat och från den stunden såg han allting i en helt annan dager. Det var som om en oförklarlig kraft plötsligt skilde honom från hans kamrater, som han trott vara anständiga och bildade människor. Och ännu långt efteråt kunde det mitt i det gladaste sällskap hända att han såg framför sig den lille ämbetsmannen med den kala fläcken i pannan och hörde hans ord, som trängde rätt in i hjärtat: »Låt mig vara! Varför förolämpar ni mig?» Men bakom dessa ord hörde han några andra: »Jag är din bror.» Och den unge mannen gömde ansiktet i händerna. Många gånger skulle han senare rysa till vid upptäckten av hur mycket omänskligt det finns i människan, hur mycket grymhet och råhet det finns dolt hos en fin och bildad människa och - ack, herre Gud - till och med hos en person som hela världen anser ädel och hederlig...

Man kunde knappast någon annanstans finna en ämbetsman som till den grad gick upp i sitt arbete. Det är för litet sagt att han arbetade nitiskt, han hängav sig åt sin tjänst med lidelse. När han arbetade med sina avskrifter öppnade sig för honom en rik och skön värld. Hans ansikte uttryckte stilla belåtenhet. Han hade sina favoritbokstäver: när han träffade på dem råkade han nästan i extas, han skrattade för sig själv, blinkade med ögonen och hjälpte till med läpparna, så att man nästan av hans ansikte kunde utläsa vilken bokstav hans penna skrev ned.

Om man belönat honom efter hans nit skulle han kanske till sin egen förvåning rentav ha blivit statsråd. Men som hans skämtande kamrater uttryckte det - han fick i knapphålet en liten sak och för övrigt hemorrojder där bak.

Dessutom är det för mycket sagt att ingen lade märke till honom. En direktör, som var en god människa och ville belöna honom för hans långa tjänst, gav order om att ge honom något mera kvalificerat arbete än de eviga avskrifterna. Man bad honom att av en redan färdig handling göra en skrivelse till ett annat ämbetsverk: det hela bestod i att ändra titeln och här och var sätta verbet i tredje person i stället för första. Detta gav honom ett sådant huvudbry att svetten började lacka, han rev sig i pannan och sade till sist:

- Nej, det är nog bäst att jag får några avskrifter.

Från den dagen lämnade man honom i fred med sina avskrifter. Utom dessa tycktes ingenting annat existera för honom. Han bekymrade sig aldrig om sina kläder. Hans tjänsteuniform var inte grön utan hade någon obestämbar rödaktig färg. Kragen var trång och liten så att halsen, fastän den i sig själv inte var lång, verkade onaturligt lång när den stack fram ur kragen, precis som på de gipskattor med rörliga huvuden, som försäljare med utländska maner brukar bära omkring på huvudet i dussintal. Och alltid fastnade någonting på hans uniform: antingen ett halmstrå eller en trådända. Därtill kom att han hade en besynnerlig förmåga att på gatan alltid passera förbi ett fönster just i det ögonblick man därifrån kastade ut allt möjligt skräp. Därför var hans hatt alltid full med melonskal eller liknande. Aldrig någonsin lade han märke till vad som varje dag försiggick omkring honom på gatan. Han observerade aldrig dessa småsaker som hans kolleger gjorde, en vana som skärpt deras iakttagelseförmåga till den grad att de till och med märkte om byxhällan släpade på någon fotgängare på andra sidan gatan - vilket alltid framkallade ett förnöjt småleende på deras läppar.

Men Akakij Akakijevitj såg alltid framför sig sina jämna, med vacker, regelbunden stil skrivna rader och endast om en häst plötsligt stack sin mule över hans axel och genom näsborrarna blåste sin andedräkt i hans ansikte, märkte han att han inte befann sig mitt i en rad utan snarare mitt på gatan. Så snart han kommit hem satte han sig genast till bords, slevade raskt i sig sin kålsoppa och åt en bit oxkött med lök, utan att någonsin lägga märke till hur det smakade; han åt det som det var, med flugor och allt som händelsevis hamnat på tallriken. När han märkte att magen började bli full, steg han upp, hämtade ett bläckhorn och satte i gång att skriva av handlingar, som han tagit med sig hem. Om det inte fanns några som måste kopieras i tjänsten, gjorde han ändå för sitt eget nöjes skull en avskrift, varvid han mera fäste sig vid om skrivelsen var adresserad till någon viktig person än om den var avfattad på ett vackert språk.

Till och med när den grå Petersburgshimlen började mörkna och när alla stadens ämbetsmän ätit sin middag, var och en efter lön och lägenhet, när alla vilade ut från allt skrivande och allt jäkt i verket, från alla nödvändiga sysselsättningar och från allt det som den rastlösa människan-ofta mer än nöden kräver-åtar sig frivilligt; när ämbetsmännen skyndar att njuta av den återstående delen av dagen: en beger sig till teatern, en flanerar på gatan för att betrakta damernas vackra hattar, en annan skyndar sig på en visit för att ödsla komplimanger på något nätt flicka, en lysande stjärna i en liten krets av ämbetsmän, en tredje - och det är det vanligaste - går helt enkelt till sin kollega på fjärde eller tredje våningen, som bebor två små rum med tambur eller kök, försedda med några försök till elegans, t. ex. en lampa eller någon annan liten sak, som kostat många uppoffringar, återbud från middagar och små fester - till och med då sitter Akakij Akakijevitj vid sitt arbete. När alla andra ämbetsmän förströr sig i sina vänners lag med att spela ett parti whist, dricka ett glas te med enkopeksskorpor, blåsa rök ur långpipor, under given berätta litet skvaller från den förnäma världen, vilket ryssen aldrig i någon situation underlåter att göra, eller till och med om det inte finns någonting annat att säga - dra den gamla anekdoten om kommendanten, som fick meddelande om att svansen på Peter den stores ryttarstaty blivit avhuggen, kort sagt, till och med under dessa flyktiga timmar, när var och en på sitt sätt söker roa sig, hängav sig Akakij Akakijevitj inte åt några förströelser. Ingen kunde säga att han någonsin sett honom på någon liten fest. När han kopierat så långt han orkat, lade han sig att sova och log i förväg vid tanken på den kommande dagen: vad skulle ödet ge honom att skriva av i morgon?

Så förflöt i all stillhet livet för denna människa, som på fyrahundra rubels lön förmådde vara nöjd med sin lott. Så skulle det kanske också ha fortsatt ända fram till ålderns dagar, om han inte råkat ut för en av de olyckor, varmed människans väg är beströdd och som drabbar inte bara titulärråd utan också geheimeråd, verkliga statsråd, hovråd jämte sådana som varken ger eller tar emot några råd.

Alla de som i Petersburg lever på 400 rubels lön eller däromkring har en fruktansvärd fiende. Denna fiende är ingen annan än vår nordiska vinter, fastän det för övrigt finns sådana som anser den mycket hälsosam. Strax efter åtta på morgonen, just vid den timme då gatorna är fyllda av folk på väg till sina verk, börjar den utan åtskillnad utdela sådana kraftiga och bitande näsknäppar, att de stackars tjänstemännen rakt inte vet var de skall göra av sina näsor. Om i sådana stunder även de högre tjänstemännen fryser om pannan och får tårar i ögonen av kylan, så är de fattiga titulärråden helt och hållet försvarslösa. Deras enda räddning ligger i att, insvepta i sina tunna kappor, så fort som möjligt rusa iväg femsex gator och därefter slinka in hos portvakten och stampa duktigt med fötterna tills deras förfrusna ämbetsmannadygder och -färdigheter åter tinat upp.

Sedan en tid tillbaka hade Akakij Akakijevitj börjat märka en stickande känsla i ryggen och axeln, trots att han försökte så snabbt som möjligt springa sträckan hemifrån och till verket. Till sist kom han på tanken att felet låg hos hans kappa. Då han undersökte den noga hos sig därhemma, upptäckte han att tyget på några ställen, just i ryggen och på axlarna, blivit så tunt att det nästan var genomskinligt och att fodret höll på att nötas sönder. Det bör kanske påpekas att Akakij Akakijevitjs kappa länge varit föremål för kollegernas skämt: de ansåg till och med kappa vara en alltför fin benämning på detta plagg och kallade den i stället »kapott». I själva verket hade den också ett ganska egenartat utseende. Dess krage blev för varje år allt mindre och mindre, av den orsaken att därifrån lappar hämtades för att laga uppkomna hål

o. d. Lagningarna visade inte någon skräddares handlag och kom kappan att se ful och säckig ut.

Då Akakij Akakijevitj sålunda upptäckt var felet satt beslöt han föra kappan till Petrovitj, en skräddare som bodde någonstans i fjärde våningen mot en bakgård. Oaktat sitt enda skelande öga och sitt helt koppärriga ansikte var denne ganska skicklig i att lappa ämbetsmännens och även andras byxor och frackar, det vill säga för den händelse han var nykter och inte hade några andra planer i huvudet. På denne skräddare behövde man egentligen inte spilla många ord, men när det nu en gång är bruk att utförligt beskriva varje person som förekommer i en berättelse, så är det ingenting att göra åt den saken: låt oss ta itu med Petrovitj.

Från början hette han rätt och slätt Grigorij och var livegen hos någon godsägare. Petrovitj började man kalla honom först sedan han fått sin frisedel och tagit för vana att dricka sig kraftigt berusad på alla helgdagar, i början bara på de större, men sedan utan åtskillnad på alla kyrkodagar, som det stod ett kors för i almanackan. I det avseendet blev han trogen traditionen från sin farfar, och sin hustru kallade han, när de grälade med varandra, för en gudlös kvinna och en tyska. När vi nu en gång omnämnt hustrun, måste vi väl också säga ett par ord om henne. Tyvärr är mycket litet bekant om henne. Det enda man visste var att hon var gift med Petrovitj och att hon bar en spetsmössa på huvudet och inte en schalett. Med någon skönhet kunde hon tydligen inte skryta; i varje fall var det bara gardisterna, som, när de mötte henne, brydde sig om att kasta en blick under spetsmössan, varvid de bet sig i mustaschen och utstötte något obestämbart ljud.

Trapporna som ledde upp till Petrovitj - det måste i sanningens namn sägas - var smutsiga och fulla med slaskvatten, och luften var tjock av den bitande brännvinsstank som är oskiljaktig från alla kökstrappor i Petersburg. På väg uppför tänkte Akakij Akakijevitj på hur mycket Petrovitj skulle ta och beslöt sig för att inte gå med på mer än två rubel. Dörren stod öppen, eftersom Petrovitjs fru höll på att steka fisk, vilket fyllde hela köket med ett sådant os att man inte en gång kunde se kackerlackorna. Akakij Akakijevitj gick genom köket utan att frun i huset lade märke till honom och trädde in i Petrovitjs kammare. Denne satt på ett stort, omålat träbord med benen under sig som en turkisk pascha. I likhet med alla ryska skräddare var han barfota när han arbetade och det första som föll i ögonen var stortån, vars vanskapta nagel, välbekant för Akakij Akakijevitj, var stor och tjock som ett sköldpaddskal. Om halsen på honom hängde en härva med silkegarn och tråd och framför honom, på knäna, låg en gammal söndersprättad trasa. Han hade redan tre minuter varit sysselsatt med att söka träda en trådända genom nålsögat utan att lyckas och lät därför sin vrede gå ut över både mörkret i rummet och tråden, halvhögt muttrande:

- Vill du inte in, ditt fanstyg? Jag är trött på dig, din bov!

Akakij Akakijevitj fann genast att han kommit i ett mycket olägligt ögonblick: det var mycket bättre att beställa något av Petrovitj när denne var en aning på snusen eller som hustrun brukade uttrycka saken: när finkeln gjort det enögda svinet spakt. I det tillståndet gav Petrovitj mycket gärna med sig, det var lätt att komma överens med honom, han till och med bockade och tackade efteråt. Sedan brukade visserligen hustrun komma gråtande och säga att mannen i fyllan och villan tagit ett alldeles för lågt pris, men det räckte att man lade till några kopek för att allt skulle vara bra igen.

I dag var emellertid Petrovitj av allt att döma nykter och i enlighet därmed envis och omedgörlig och i stånd att begära tusan vete vilket pris. Akakij Akakijevitj förstod hur det låg till och skulle helst av allt ha velat, som det heter, ta sin mats ur skolan, men det var redan för sent. Petrovitj riktade stint sitt enda öga mot honom och Akakij Akakijevitj stammade mekaniskt:

- God dag, Petrovitj!

- God dag, herrn! sade Petrovitj och sneglade på Akakij Akakijevitjs hand för att se vad denne hade med sig för slags byte.

- Se här... jag till dig, Petrovitj, var så god..! Det bör påpekas att Akakij Akakijevitj uttryckte sig till största delen med hjälp av prepositioner, adverb samt sådana partiklar, som faktiskt inte hade någon mening alls. Om det var någon invecklad sak han skulle uttrycka, så hände det ofta att han inte alls avslutade meningen. Om han till exempel började en mening med: »Det är verkligen alldeles...» så kom det ofta ingen fortsättning. Han glömde alldeles bort den i tanke att han redan talat till punkt.

- Vad för något? sade Petrovitj och betraktade samtidigt med sitt enda öga hans tjänsteuniform, från kragen till ärmarna, ryggen, skörten och knapphålen. Allt detta var honom väl bekant ty han hade själv sytt den. Sådan är skräddarnas vana: det är det första de gör när de träffar på någon.

- Det var så, Petrovitj, den här kappan ... tyget, som du ser, är riktigt kraftigt... den har blivit litet dammig så att den ser gammal och begagnad ut men den är alldeles ny... det är bara här, på ett litet ställe... på ryggen och här på axeln... det har blivit en smula nött... och på den här axeln också... det är alltihop... det är ju lätt gjort...

Petrovitj tog det besynnerliga plagget, bredde ut det på bordet, betraktade det länge och skakade på huvudet. Därefter tog han sin snusdosa som stod i fönstret och var försedd med porträttet av en general på locket - vilken general är obekant, eftersom det ställe, där ansiktet funnits, hade blivit genomborrat av ett finger, varefter skräddaren klistrat en fyrkantig lapp över hålet. Efter att ha tagit sig en pris snus höll han upp kappan mot ljuset och skakade åter på huvudet. Därefter vände han på den och granskade den med fodret utåt och skakade än en gång på huvudet. Han öppnade åter locket med det överklistrade generalsporträttet, tog en ny pris, slog igen locket och satte dosan på sin plats. Slutligen sade han:

- Nej, den går inte att laga. Skräp till kappa. När Akakij Akakijevitj hörde dessa ord började hans hjärta bulta häftigt.

- Varför skulle det inte gå, Petrovitj? sade Akakij Akakijevitj med samma bedjande tonfall som ett barn, det är ju bara på axlarna som den blivit en smula sliten. Du har säkert några bitar som skulle passa...

- Bitar kan man nog hitta, sade Petrovitj, men det går inte att sy dit dem. Tyget är alldeles murket; bara man rör det med en nål så spricker det alldeles upp.

- Men du kunde ju sätta dit en större lapp då.

- Var skall man fästa den då? Förresten skulle den bli alldeles för stor. Verkligen tyg av prima kvalitet: kommer det en ordentlig vindstöt så blåser det i småbitar!

- Men försök i alla fall. Det måste väl... på något sätt...

- Nej, sade Petrovitj bestämt, jag kan ingenting göra. Tyget är alldeles slut. Det är mycket bättre att herrn när vintern tar i på allvar gör fotlappar av den, strumpor värmer ingenting. Det där hittade tyskarna på för att lura åt sig mera pengar. (Petrovitj tyckte om att vid tillfälle pika tyskarna.) Men vad kappan beträffar måste herrn nog låta sy en ny.

Vid ordet »ny» svartnade det för Akakij Akakijevitjs ögon och allt i rummet började snurra runt för honom. Den enda han såg klart var generalen med det överklistrade ansiktet på locket till Petrovitjs snusdosa.

- En ny? mumlade han som i drömmen, men det har jag ju inte råd till.

- Ja, just en ny kappa, svarade Petrovitj med grymt lugn.

- Om jag nu måste låta sy en ny, vad skulle då den..?

- Vad en sådan skulle komma att kosta?

- Ja.

- Ja, så där en hundrafemtio rubel får man nog räkna med, sade Petrovitj och knep därvid ihop läpparna. Han tyckte mycket om starka effekter och älskade att på ett eller annat sätt förbluffa sina kunder och under lugg iakttaga vilken min de gjorde.

- Hundrafemtio rubel för en kappa! skrek den stackars Akakij Akakijevitj - och kanske var det första gången i sitt liv som han skrek, ty han hade alltid utmärkt sig för tystlåtenhet.

- Just det, sade Petrovitj, men då blir det en alldeles vanlig kappa. Om det skall vara mårdskinn på kragen och kapuschong med sidenfoder, så går det nog på en tvåhundra.

- Petrovitj, jag ber dig, sade Akakij Akakijevitj med bönfallande röst och varken hörde eller ens försökte höra vad Petrovitj yttrade, försök att lappa den på något sätt, så att den går att använda åtminstone ett tag till.

- Nej, det är bara förlorad tid och pengarna bortkastade till ingen nytta, sade Petrovitj och Akakij Akakijevitj lämnade rummet alldeles förkrossad.

Men Petrovitj blev en lång stund efteråt stående med hoppressade läppar utan att sätta i gång med sitt arbete, synnerligen belåten med att han inte gett efter och inte heller förrått skräddarkonsten.

Akakij Akakijevitj kom ut på gatan som i en dröm. »Det gick alldeles galet», sade han till sig själv, »jag trodde verkligen inte att det skulle gå så» ...Och efter en stunds tystnad tillade han: »På det viset... så gick det alltså... jag kunde verkligen inte ana att det skulle gå så...» Därefter följde åter en lång paus och så fortsatte han: »På så sätt... faktiskt en smula på något, sätt... så att säga... oväntat... aldrig kunde jag tänka mig... en sådan obehaglig situation.»

I stället för att nu gå hem, gick han åt rakt motsatt håll utan att själv ana det. På vägen stötte han ihop med en sotare som smutsade ned ena axeln på honom. Från en byggnadsställning föll en pyts med murbruk ned över honom. Han märkte ingenting. Först när han rände mot en nattvakt, som ställt hillebarden åt sidan och höll på att skaka fram litet snus i handen ur sitt snushorn, kom han åter till besinning. Det var vaktens ord som väckte honom:

- Kan du inte se dig för? Räcker inte trottoaren till för dig?

Det kom honom att hejda sig; han upptäckte att han var på fel väg och vände hemåt. Först där började han på allvar samla tankarna och såg hela situationen i dess rätta och verkliga ljus. Han överlade med sig själv, inte längre osammanhängande utan förnuftigt och öppenhjärtigt som med en förstående vän, vilken man kan anförtro även sitt hjärtas innersta hemligheter.

- Nej, sade Akakij Akakijevitj, i dag gick det inte att komma överens med Petrovitj. Han var så... hans fru måste ha klått honom. Det är bättre att jag går till i honom en söndagsmorgon. Då är han dagen efter och sitter och skelar och vill ha något att dricka, men hans kärring ger honom inga pengar och då sticker jag tio kopek i handen på honom - då blir han säkert medgörligare och kommer att laga kappan.

Så överlade Akakij Akakijevitj med sig själv och kände modet stiga. Han inväntade närmaste söndag och när han på långt håll såg att hustrun gick ut, skyndade han in till Petrovitj. Denne var mycket riktigt dagen efter, satt och skelade med sitt enda öga och huvudet nickade sömnigt. Men knappt hade han fått höra vad saken gällde, förrän det var som om djävulen farit i honom.

- Nej, har jag sagt, sade han, herrn får allt beställa en ny.

Akakij Akakijevitj stack genast till honom tio kopek. - Tackar, herrn, med er tillåtelse skall jag ta mig en liten styrketår. Men vad kappan beträffar så är det ingen idé att ni bråkar om den: den duger i alla fall ingenting till. Jag skall sy er en ny kappa, en riktigt präktig en - det håller jag på. Akakij Akakijevitj ville ännu en gång säga någonting om att lappa den gamla, men Petrovitj hörde inte på utan avbröt honom:

- Jag skall absolut sy er en ny, det kan herrn lita på. Jag skall göra mitt bästa. Jag skulle till och med kunna sy den som modet nu föreskriver med en krage som går att knäppa igen med silverhyskor.

Akakij Akakijevitj såg nu att han inte skulle komma undan utan en ny kappa och tappade alldeles modet. Var skulle han i själva verket ta pengarna ifrån? Naturligtvis skulle han kunna delvis räkna på gratifikationen till helgen, men dessa pengar var redan i förväg tagna i anspråk för andra ändamål. Han måste skaffa sig ett par nya byxor och betala en gammal skuld till skomakaren, som satt ett par nya tåhättor till ett par gamla stövelskaft. Han måste hos sömmerskan beställa tre skjortor och två par av den sortens underkläder, som det är oanständigt att nämna i tryck. Kort sagt, alla pengarna skulle gå åt och även om direktören var vänlig nog att i stället för fyrtio rubel i gratifikation anslå fyrtiofem eller femtio, så skulle det i alla fall bli så litet över att det i fråga om en ny kappa skulle räcka som en droppe i havet.

Nu visste han förstås att Petrovitj hade för vana att dra till med sådana orimliga priser att till och med hans hustru ibland inte kunde låta bli att ropa till honom:

- Har du tappat förståndet, din tokstolle? Ibland åtar du dig arbete för rakt ingenting och nu inger dig den lede själv att begära ett pris som ingen kan betala.

Han visste naturligtvis att Petrovitj skulle åta sig att sy kappan för åttio rubel, men varifrån ta dessa åttio rubel? Om han riktigt ansträngde sig skulle han kanske kunna driva upp hälften eller kanske till och med något mera. Men varifrån skulle han ta den andra hälften?

Men först måste läsaren få veta var den första hälften fanns. Akakij Akakijevitj hade för vana att för varje rubel han gjorde av med lägga undan en halv kopek i en liten sparbössa med nyckel till och ett litet utskuret hål på locket. Efter varje halvår räknade han över sina kopparpengar och bytte ut dem mot silver. Så hade han hållit på sedan länge och på det sättet hade under årens lopp summan stigit till mer än fyrtio rubel.

Fyrtio rubel fanns alltså till hands, men varifrån skulle han få de andra fyrtio? Akakij Akakijevitj funderade och funderade och kom till den slutsatsen att han måste minska de dagliga utgifterna under åtminstone ett år framåt; sluta med att dricka te på kvällarna, inte tända något ljus när det blev mörkt och om han hade något som måste göras gå in till värdinnan och arbeta vid hennes ljus; när han gick ut måste han vidare försöka gå så lätt och försiktigt som möjligt, helst på tåspetsarna, för att inte i onödan slita sulorna; sina underkläder måste han ha så länge som möjligt innan han lämnade dem till tvättning och för att de inte skulle bli fort smutsiga måste han ta av dem så snart han kom hem och gå omkring bara i sin morgonrock av bomull, som visserligen var mycket gammal men dock relativt skonad av tidens tand.

För att säga sanningen så var det i början ganska svårt för honom att vänja sig vid sådana inskränkningar, men bara han blivit van gick allting bra. Han lärde sig att hungra om kvällarna men i stället sög han andligen näring ur tanken på den nya kappan. Från denna stund blev hans tillvaro liksom rikare, som om han gift sig, som om en annan människa var hos honom, som om han inte längre var ensam utan någon livsledsagarinna samtyckt till att följa honom åt på livets väg - och denna ledsagarinna var ingen annan än kappan, väl vadderad, med tjockt foder, outslitlig.

Han blev på något sätt livligare och mera bestämd i sitt uppträdande som en människa, vilken satt ett mål framför sig. Från hans ansikte och från hans rörelser försvann av sig självt osäkerheten, obeslutsamheten kort sagt, allt vacklande och obestämt i karaktären. Stundom lyste det till i hans ögon och i hans huvud dök rentav de mest djärva och dristiga tankar upp: skulle han inte sätta mårdskinn på kragen? Tanken härpå gjorde honom nästan tankspridd. En gång höll han rentav på att göra ett fel i en avskrift, så att han var nära att ropa till: »Oj». Och hastigt gjorde han korstecknet.

Varje månad gick han åtminstone någon gång till Petrovitj för att resonera om kappan: var man skulle köpa tyget, vilken färg det skulle ha och vad det skulle kosta. Varje besök gav honom något nytt att fundera över men han återvände alltid belåten hem och tänkte på att snart skulle tiden komma då han kunde köpa allt detta och kappan skulle bli sydd.

Det hela gick mycket fortare än han hade väntat. I stället för fyrtio eller fyrtiofem rubel gav direktören Akakij Akakijevitj en gratifikation på hela sextio rubel. Om han kände på sig att Akakij Akakijevitj behövde en ny kappa eller det hela var en tillfällighet, må vara osagt - hur som helst hade han med ens tjugo rubel extra på fickan. Detta påskyndade händelsernas utveckling. Nu behövde han bara svälta ytterligare två-tre månader och sedan hade han fått ihop omkring åttio rubel. Hans annars så lugna hjärta började slå häftigt. Genast begav han sig tillsammans med Petrovitj till en tygaffären.

De köpte ett tyg av bästa kvalitet och inte att undra på - de hade ju haft ett halvt år att tänka igenom saken och det hade knappast gått en månad utan att de tittat in i affären för att höra om priserna. Petrovitj sade också själv att ett bättre tyg kunde man inte få tag i. Till foder valde de kalikå av god och stark kvalitet; enligt Petrovitj var det bättre än silke och hade dessutom vackrare glans. Något mårdskinn köpte de emellertid inte, ty det var verkligen alldeles för dyrt; i stället tog de kattskinn men det bästa som fanns i butiken - på avstånd kunde man rentav ta det för mård.

Petrcvitj slet med kappan i hela två veckor, ty det var mycket sticksöm att sy, annars hade den nog blivit färdig tidigare. För sitt arbete tog Petrovitj tolv rubel, för mindre gick det inte; allt var sytt med silketråd och med dubbelsöm; Petrovitj hade därefter gått igenom varje söm och tryckt till dem med tänderna så att allehanda figurer bildats. Till sist var kappan färdig och Petrovitj förde den till Akakij Akakijevitj; när det skedde minns jag inte, men utan tvivel var det den lyckligaste dagen i dennes liv.

Kappan kom på morgonen strax innan det var tid att ge sig i väg till verket. Den hade inte kunnat komma lägligare, ty just då började det bli kallare och kylan hotade att bli ännu värre. Petrovitj kom själv med kappan som det anstår en riktig skräddare. Han hade tagit på sig en sådan betydelsefull min som Akakij Akakijevitj ännu aldrig sett hos honom. Man kunde se att han var fullt medveten om att han gjort ett gott verk och att han insett den avgrund som skilde de skräddare, som bara sätter in foder och lappar och lagar, från dem som syr på beställning.

Kappan var inlindad i en stor näsduk, som han just hade fått från tvätterskan, därefter stack han den i fickan för eget bruk. När han fått fram kappan, betraktade han den stolt. Därefter kastade han den skickligt över Akakij Akakijevitjs axlar, rättade till den där bak och lämnade den en smula öppen där fram. Akakij Akakijevitj, som varande en äldre och solid person, ville också prova ärmarna; Petrovitj hjälpte honom till rätta och det visade sig att ärmarna också var bra. Med ett ord, kappan satt som gjuten på honom. Petrovitj lät därvid undfalla att han varit så billig endast för att han bodde vid en liten bakgata och inte höll sig med någon skylt samt därför att han kände Akakij Akakijevitj sedan gammalt. På Nevskij prospekt skulle man alldeles säkert enbart i sylön ha tagit sjuttiofem rubel. Akakij Akakijevitj hade ingen lust att diskutera den saken med Petrovitj och dessutom hyste han en viss rädsla för alla de stora summor, som Petrovitj älskade att svänga sig med.

Han betalade, tackade och begav sig i sin nya kappa raka vägen till ämbetsverket. Petrovitj följde efter honom. Han stannade och såg länge på avstånd på kappan och därefter skyndade han med flit en genväg genom en bakgata för att ännu en gång kunna betrakta sin kappa, den här gången från andra hållet, dvs. rakt framifrån.

Men Akakij Akakijevitj vandrade sin väg i den mest festliga sinnesstämning. Han kände varje ögonblick att han hade en ny kappa på sina axlar och då och då log han till och med för sig själv av inre tillfredsställelse. I själva verket var det två fördelar med kappan: för det första var den varm, för det andra kändes det skönt. Vart han gick lade han inte alls märke till och med ens befann han sig utanför ämbetsverket. I tamburen tog han av sig kappan, betraktade den ännu en gång och överlämnade den slutligen i vaktmästarens särskilda vård.

Det är svårt att säga på vilket sätt alla i verket med ens fick veta att Akakij Akakijevitj fått en ny kappa och att det gamla besynnerliga plagget inte längre existerade. Alla rusade genast ut i tamburen för att se på Akakij Akakijevitjs nya kappa. Man började gratulera honom, varvid han i början bara log belåtet men så småningom blev han rent generad. När alla lät antyda att man måste dricka på den nya kappan och att han åtminstone måste arrangera någon liten fest för alla, förlorade Akakij Akakijevitj alldeles fattningen. Han visste inte vad han skulle göra, vad han skulle svara och hur han skulle kunna dra sig undan. Sedan han efter någon stund lyckats hämta sig, började han starkt rodnande försäkra att detta inte alls var någon ny kappa utan helt enkelt den gamla vanliga.

Men en av ämbetsmännen, något slags sekreterare till byråchefen, som tydligen ville visa att han inte var på något sätt högdragen utan kunde umgås även med underordnade tjänstemän, tog slutligen till orda:

- Vi skall ha en liten fest. Jag ger den i Akakij Akakijevitjs ställe. Jag ber därför alla komma hem till mig i kväll och dricka en kopp te. Det passar bra för jag har namnsdag i dag.

Tjänsternännen skyndade naturligtvis att gratulera byråchefens sekreterare och antog med nöje hans inbjudan. Akakij Akakijevitj ville tacka nej, men alla försökte övertyga honom om att det skulle vara synnerligen oartigt, helt enkelt en förolämpning och att han var tvungen att komma. För övrigt fann han sedan förslaget gott, i synnerhet vid tanken på att han därigenom skulle få tillfälle att promenera i sin nya kappa även på kvällen.

Hela denna dag var för Akakij Akakijevitj en enda stor högtidsdag. Han återvände hem i den allra lyckligaste sinnesstämning, tog av sig kappan och hängde försiktigt upp den på väggen. Han gladde sig ännu en gång åt tyget och fodret och tog med flit fram det gamla utslitna plagget för att jämföra det med Petrovitjs mästerverk. Vid åsynen av den gamla kappan måste han brista ut i skratt, så stor var skillnaden! Och ännu när han satt vid middagsbordet måste han då och då le vid tanken på det ömkliga tillstånd, i vilket det gamla plagget befann sig. Han åt sin middag i munter sinnesstämning och efteråt kopierade han ingenting utan njöt av sin sybaritiska tillvaro, utsträckt på sängen, till dess skymningen började falla.

Därefter klädde han raskt på sig, svepte kappan om axlarna och gick ut. Var kvällens värd bodde, kan vi tyvärr inte säga: vårt minne börjar svika oss betänkligt och alla hus och gator i Petersburg har blandats om varandra i vårt huvud, så att vi endast med den största möda kan finna oss till rätta. Hur som helst kan man dock med säkerhet säga att denne tjänsteman bodde i någon av de finare stadsdelarna och följaktligen mycket långt från Akakij Akakijevitjs bostad. Till en början måste Akakij Akakijevitj passera en del ödsliga gator med snål belysning men efter hand som han närmade sig tjänsternannens bostad blev gatorna livligare, bättre befolkade och mer upplysta: man såg allt flera fotgängare, vackert klädda damer dök upp och herrarna hade bäverskinn på rockkragarna. Allt mera sällsynta blev droskkuskarnas slädar med sina spjälförsedda baksitsar och förgyllda spikhuvuden. I stället kunde man se kuskar i hallonröda sammetsmössor köra vackert lackerade slädar med björnskinnsfällar och vagnar med ståtligt utstyrda kuskbockar for genom gatorna så att hjulen gnisslade mot snön. Detta var någonting alldeles nytt för Akakij Akakijevitj: det var flera år sedan han sista gången var ute på gatan någon kväll. Han stannade nyfiket framför det upplysta fönstret till en affär och betraktade en tavla. Den föreställde en vacker kvinna som höll på att ta av sig en sko, varvid hon blottade ett vackert format ben; bakom hennes rygg stack genom en dörr en herre in sitt huvud med ståtliga polisonger och ett vackert pipskägg. Akakij Akakijevitj skakade på huvudet, smålog och gick sin väg. Varför log han? Kanske var det för att han stött på någonting för honom alldeles främmande, någonting som han likväl i likhet med de flesta människor hade en viss känsla för. Kanske tänkte han bara som alla andra tjänstemän: »Ja, de där fransmännen! Om de skall framställa någonting sådant så blir det också något sådant! Kanske tänkte han inte alls så och för övrigt är det omöjligt att krypa in i en annan människas själ och ta reda på vad hon tänker.

Slutligen kom han fram till det hus, där byråchefens sekreterare bodde. Synbarligen levde denne på stor fot: utanför trappan brann en lykta och hans våning låg en trappa upp. När Akakij Akakijevitj trädde in i tamburen fick han på golvet se hela rader med galoscher. Bland dem, mitt på golvet, stod en samovar och susade och släppte skyar av ånga från sig. På väggarna hängde kappor och rockar; några av dem hade till och med kragar med bäverskinn och slag av sammet. På andra sidan väggen hördes ett otydligt sorl, som med ens blev alldeles skarpt och tydligt när dörren öppnades och en betjänt trädde ut med en bricka, full av tömda glas, en grädd kanna och en korg med skorpor. Det var tydligt att ämbetsmännen kommit för länge sedan och redan hunnit dricka ett första glas te.

Akakij Akakijevitj hängde själv av sig sin kappa och gick in i rummet. Framför sig såg han i en enda röra ljusstakar med brinnande ljus, tjänstemän med långpipor i munnen och spelbord, och öronen fylldes av ett från alla håll kommande sorl samt skrapet av stolar, som flyttades. Han stannade förläget mitt i rummet och visste inte vad han skulle ta sig till. Men strax lade man märke till honom, mottog honom under allmänt jubel och gick gemensamt ut i tamburen för att ännu en gång beundra hans kappa. Fastän han ännu var en smula förvirrad kunde han emellertid inte som den enkla och hjärtegoda människa han var annat än glädja sig åt alla lovord. Men strax därpå lämnade alla ämbetsmännen både honom och kappan åt sitt öde och återvände till spelborden.

Allt detta: larmet, sorlet och trängseln - var något alldeles främmande för Akakij Akakijevitj. Han visste inte vart han skulle ta vägen, vad han skulle göra av händer, fötter och hela kroppen. Slutligen slog han sig ned i närheten av ett spelbord och tittade än på korten, än på de spelandes ansikten. Efter en stund började han gäspa och fann det hela tråkigt - naturligt nog, eftersom den tid, då han vanligen brukade gå och lägga sig, för länge sedan var överskriden. Han ville säga adjö till värden, men man släppte honom inte under förevändning att man absolut till ära för den nya kappan måste tömma ett glas champagne.

En timme senare serverades supe, bestående av sallad, kall kalvstek, pastejer, bakelser och champagne. Man tvingade Akakij Akakijevitj att dricka två glas; efter dem tyckte han det blev mycket trevligare i rummet men han kunde ändå inte glömma att klockan var över tolv och att det för länge sedan var tid att bege sig hem. För att värden inte skulle få tillfälle att hålla honom kvar smög han sig försiktigt ut ur rummet och letade i tamburen reda på sin kappa. Till sin stora sorg fann han den ligga på golvet; han skakade den, plockade omsorgsfullt bort varje liten fjäder som fastnat på den, kastade den över axlarna och skyndade nedför trappan.

Ute på gatan var det ännu inte mörkt. Några små bodar, gårds- och tjänstefolkets älsklingstillhåll, var öppna. Andra var stängda men en bred ljusstråle ur dörrspringan visade att de ännu inte var övergivna och att tjänsteflickor och betjänter ännu skvallrade därinne, lämnande sitt herrskap i fullständig ovisshet om vart de tagit vägen. Akakij Akakijevitj promenerade hemåt i den mest angenäma sinnesstämning. En gång var han till och med, obekant varför, nära att rusa efter en dam, som likt en blixt skyndade förbi honom och vars hela kropp svängde och rörde sig på det mest egendomliga sätt. Emellertid stannade han genast och återtog sin lugna lunk, själv förvånad över sin plötsliga, oväntade galopp.

Snart hade han kommit in på ödsliga gator, som redan om dagen ser dystra ut. Nu tedde de sig ännu mera ensliga och tomma: lyktorna blänkte till med allt större mellanrum - man snålade tydligen med oljan. Trähus och träplank dök upp. Inte en människa syntes till. Bara snön lyste vit på gatorna och mot den avtecknade sig svarta och trista rader av slumrande låga husruckel med igenbommade fönsterluckor. Han närmade sig nu det ställe där gatan korsade ett ändlöst, ökenlikt torg, där husen på andra sidan knappast ens skymtade i dunklet.

I fjärran, Gud vet var, blänkte ljuset från någon vaktkur, som tycktes stå vid världens ände. Akakij Akakijevitjs muntra sinnesstämning avtog betydligt. Han trädde ut på torget inte utan en viss ofrivillig rädsla, som om han anat någon hotande fara. Han såg sig tillbaka och åt sidorna - det var som om ett hav omgav honom.

- Nej, det är bäst att inte se åt något håll, tänkte han och fortsatte sin väg med slutna ögon. När han åter öppnade dem för att se om torget snart var slut, upptäckte han plötsligt att mitt för näsan på honom stod några mustaschprydda individer - vad det var för några var han inte i stånd att urskilja. Det svartnade för ögonen på honom och hjärtat började slå våldsamt.

- Den där kappan är ju min! sade en av individerna med åsklik stämma och grep honom i kragen.

Akakij Akakijevitj skulle tiIl att ropa på hjäIp, då en annan person täppte till munnen på honom med en knytnäve, stor som huvudet på en vanlig ämbetsman, och yttrade:

- Försök bara att skrika!

Akakij Akakijevitj kände bara hur man drog av honom kappan och gav honom en kraftig spark; han föll baklänges i snön och kände ingenting mer.

När han efter några minuter åter kom till medvetande och reste sig, var han alldeles ensam. Han kände att det var kallt på marken och att han inte hade någon kappa och han började ropa på hjälp. Men det var som om hans röst inte ens nådde fram till andra ändan av torget. Förtvivlad satte han i gång att springa över torget rakt mot vaktkuren, hela tiden skrikande på hjälp. Vid vaktkuren stod en nattvakt, stödd på sin hillebard och betraktade honom med synbar nyfikenhet, intresserad av att få veta vad tusan det var för en person som kom springande, skrikande för full hals.

När Akakij Akakijevitj kommit fram, började han med andfådd stämma beskylla vakten för att sova och inte se upp när man rånade en stackars nattvandrare. Denne svarade att han inte sett någonting. Han hade bara sett två personer hejda honom mitt på torget och trott att det varit några bekanta. I stället för att stå här och skrika kunde han i morgon uppsöka polismästaren; denne skulle nog ta reda på vem som stulit kappan.

Akakij Akakijevitj kom hem i ett jämmerligt tillstånd: det hår som han ännu hade på skulten och vid tinningarna stod helt på ända; rock, skjorta och byxor var fulla av snö. Han bultade som en vansinnig på dörren och värdinnan hoppade hastigt ur bädden och, fastän hon bara hann få på sig den ena skon, skyndade hon sig att öppna, varvid hon av anständighetsskäl höll igen linnet över bröstet med ena handen. Men när hon öppnat tog hon förskräckt ett steg tillbaka vid anblicken av den stackars Akakij Akakijevitj. Så snart denne berättat vad som inträffat, började hon vrida sina händer och säga att det var bäst att gå raka vägen till polishuset, att kvarterspolisen bara pratar i luften, lovar och lägger inte två strån i kors. Till polismästaren måste han gå; hon kände honom till och med personligen, eftersom Anna, en finska, som tidigare arbetat som köksa hos henne, nu hade plats som barnjungfru hos honom. Dessutom brukade hon ofta se honom åka förbi fönstret och varje söndag var han i kyrkan och bad och samtidigt såg han mycket vänligt på alla; följaktligen, av allt att döma, måste det vara en bra karl.

Efter att ha åhört denna utläggning drog sig Akakij Akakijevitj tillbaka till sitt rum. Den som i någon mån kan sätta sig in i en annans belägenhet kan lätt föreställa sig hur han där tillbringade natten.

Tidigt på morgonen begav han sig till polismästaren. Man svarade att han ännu sov. Han återvände klockan tio; svaret ljöd ånyo: han sover. Han kom klockan elva: han hade just gått ut. Vid middagstid var han åter där, men skrivarna i kansliet ville inte på några villkor släppa in honom; dessutom önskade de nödvändigtvis få veta vad han ville och varför han hade så bråttom och vad som hade hänt. För första gången i sitt liv gjorde Akakij Akakijevitj ett försök att visa sig bestämd. Han förklarade kategoriskt att han måste träffa polismästaren personligen, att de inte kunde vägra att släppa in honom, att han kom direkt från sitt ämbetsverk i en statsangelägenhet, att han skulle beklaga sig och att det kunde stå dem dyrt.

Mot detta vågade skrivarna ingenting invända och en av dem gick för att anmäla honom. Polismästaren upptog emellertid berättelsen om den stulna kappan på ett ganska egendomligt sätt. I stället för att rikta sin uppmärksamhet på sakens kärnpunkt, började han utfråga Akakij Akakijevitj: Varför var han ute så sent på natten? Kom han inte från något misstänkt hus? Akakij Akakijevitj tappade alldeles fattningen och lämnade honom utan att riktigt få klart för sig om saken skulle ha sin gilla gång eller inte.

Hela denna dag var han inte i verket (för första gången i sitt liv). Följande dag uppenbarade han sig alldeles blek och i sitt gamla plagg som nu såg löjligare ut än någonsin. När hans kolleger fick veta vad som hänt, hyste många medlidande med honom fastän det fanns sådana som inte försummade tillfället att även här göra sig löjliga över honom. Man beslöt sig för att göra en insamling, men den inbragte endast en ringa summa, eftersom tjänstemännen nyligen haft ett par liknande utgifter: man hade gett pengar till ett porträtt av direktören och dessutom, på byråchefens förslag, abonnerat på ett bokverk, författat av en vän till denne. På grund härav fick man bara ihop en ren obetydlighet.

En av tjänstemännen, som hyste särskilt medlidande med Akakij Akakijevitj, sökte att åtminstone hjälpa honom med ett gott råd. Han sade att det inte alls lönade sig att vända sig till polismästaren; det var visserligen möjligt att denne i en önskan att behaga sina överordnade på något sätt letade rätt på kappan, men den skulle i varje fall stanna på polisstationen om han inte kunde lämna verkliga bevis för att den tillhörde honom. Det bästa vore att vända sig till en inflytelserik person, vilken genom sina goda förbindelser kunde påskynda saken.

Akakij Akakijevitj såg ingen annan utväg än att gå till den inflytelserike personen. Vad denne innehade för ämbete, är obekant. Det enda man visste var att denne inflytelserike person helt nyligen blivit en inflytelserik person; dessförinnan hade han varit en person utan något som helst inflytande. För övrigt kunde hans ställning inte räknas som särskilt inflytelserik i jämförelse med andra, som var ännu mera inflytelserika. Men som bekant finns det alltid sådana människor, som anser för betydelsefullt vad andra finner betydelselöst. För övrigt sökte ifråga varande person öka sin betydelse på olika sätt. Han införde att de lägre tjänstemännen skulle ta emot honom vid trappan när han kom till sitt arbete. Alla ärenden skulle vidare behandlas enligt den strängaste ordningsföljd: kollegieregistratorn skulle lämna rapport om varje sak till guvernementssekreteraren, guvernementssekreteraren till ett titulärråd eller någon annan högre ämbetsman och på den vägen skulle ärendet komma fram till honom.

Det är nu så en gång i vårt heliga Ryssland att var och en vill efterapa sin överordnade. Man berättar till och med om ett titulärråd, som blev chef för någon liten kanslibyrå, att han genast lät avdela ett särskilt rum för sig och kalla det »konferenssal». Framför dörren lät han ställa två betjänter med galoner och röda kragar, som öppnade dörren för varje besökare, trots att »konferenssalen» inte var större än att man med nöd och näppe fick plats med ett skrivbord.

Vad den inflytelserike personen beträffar, var hans sätt och vanor grundliga och imponerande fastän föga komplicerade. Huvudprincipen i hans system var stränghet. »Stränghet, stränghet - och åter stränghet», brukade han vanligen säga och vid det sista ordet betydelsefullt se den i ansiktet, med vilken han talade. Det var dock egentligen onödigt ty det tiotal ämbetsmän som utgjorde kansliets hela personal gick ändå omkring i ständig ängslan för honom. När de på långt håll såg honom komma, lämnade de vad de hade för händer och ställde sig i stram givakt tills han passerat. Hans samtal med underordnade utmärkte sig även för sin stränghet och bestod nästan enbart av tre fraser: »Hur vågar ni? Vet ni inte vem ni talar med? Förstår ni inte vem ni har framför er?» För övrigt var han i själ och hjärta en hygglig människa, älskvärd och tillmötesgående mot sina vänner. Det var generalsrangen som alldeles förvridit huvudet på honom. Från dagen för utnämningen hade han gripits av något slags svindel och visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Tillsammans med jämställda var han som en vanlig människa - hygglig och i många avseenden t.o.m. intelligent. Men så fort han råkade i ett sällskap, där någon stod om också bara ett steg under honom i rang, var han som en omvänd hand: han blev stel och tystlåten och hans situation var desto mera beklagansvärd som han själv kände att han kunde tillbringa tiden på ett betydligt trevligare sätt. - I hans ögon kunde man ibland läsa en stark önskan att blanda sig i en intressant diskussion, men han hejdades genast av en och samma tanke: skulle det inte vara opassande för en man i hans ställning, skulle det inte vara för familjärt och skulle han inte därigenom skada sin egen värdighet? Och till följd härav förblev han alltid lika stel och stum och utstötte endast då och då några enstaviga ljud. På så sätt förvärvade han sig namn om att vara en riktig tråkmåns.

Sådan var alltså den inflytelserike person, hos vilken vår Akakij Akakijevitj infann sig och infann sig vid den mest olämpliga tidpunkt, olämplig för sig själv men eljest mycket lämplig för den inflytelserike personen. Denne befann sig i sitt arbetsrum och samtalade synnerligen hjärtligt med en gammal barndomsvän, som han inte träffat på några år och som nyligen anlänt till staden. Just då anmälde man att en viss herr Basjmatjkin anhöll om företräde.

- Vem är det? frågade han kort.

- En tjänsteman i något av verken.

- Jaså, han kan vänta. Jag har inte tid nu, sade den inflytelserike personen.

Här måste påpekas att den inflytelserike personen helt enkelt ljög: han hade redan pratat igenom allt och deras samtal hade redan länge då och då avbrutits av långa pauser, varvid de klappade varandra lätt på knäna och sade: »Så är det, Ivan Abramovitj!» »Just det ja, Stepan Varlamovitj!» Men han lät Akakij Akakijevitj vänta bara för att visa sin vän, som för länge sedan slutat sin ämbetsmannakarriär och dragit sig tillbaka till sin gård på landet, hur länge ämbetsmännen fick vänta, innan han behagade ta emot dem. Till sist - sedan de pratat ännu en stund och tigit ännu längre, bekvämt tillbakalutade med en cigarr i munnen i ett par synnerligen mjuka fåtöljer - kom han liksom av en händelse att erinra sig den väntande. Han sade till sekreteraren, vilken stannat nere vid dörren med några handlingar som skulle föredragas:

- Det är visst någon tjänsteman där ute som väntar. Be honom komma in.

Vid anblicken av Akakij Akakijevitjs undergivna min och hans slitna tjänsteuniform, vände han sig bryskt till denne och sade:

- Vad önskar ni?

Han talade med korthuggen och sträng röst, som han speciellt inövat i ensamhet framför spegeln redan en vecka innan han fick sin generalstitel och nuvarande befattning.

Akakij Akakijevitj, som redan innan kände vederbörlig respekt, blev ytterligare förvirrad men försökte så gott han kunde, med flitigare användning än någonsin av sina obegripliga partiklar, förklara sitt ärende. Han talade om att kappan var alldeles ny, att den blivit stulen på det mest omänskliga sätt och att han nu vände sig till hans excellens för att genom hans höga protektion få polisen att leta reda på kappan. Av någon anledning fann generaldirektören denna hänvändelse alltför familjär.

- Min bäste herre, sade han kort, känner ni inte till tågordningen? Vad menar ni egentligen? Vet ni inte till vilken instans ni skall vända er? Ni måste först lägga in en skrivelse till kansliet. Därifrån skall den gå till byråchefen, från honom till avdelningschefen och därifrån till min sekreterare, som slutligen kommer att överlämna skrivelsen till mig...

- Ers excellens, sade Akakij Akakijevitj och sökte samla all sinnesnärvaro han ännu hade i behåll, samtidigt som han kände att kallsvetten på det mest obehagliga sätt bröt fram. Ers excellens ... jag har vågat besvära er personligen därför att sekreterare... är mycket otillförlitliga...

- Vad är det ni säger? utbrast den inflytelserike herrn, vad vågar ni föra för språk här? Varifrån har ni fått sådana tankar? Vad är det för skamlösa ideer som spritt sig bland ungdomen att den skall sätta sig upp emot sina överordnade?

Den inflytelserike personen hade synbarligen inte lagt märke till att Akakij Akakijevitj redan var över femtio år och att om han ännu kunde räknas till ungdomen så skulle det endast vara i jämförelse med dem som redan fyllt sjuttio år.

- Vet ni inte vem ni talar till? Förstår ni inte vem ni har framför er? Förstår ni inte det? Jag frågar bara.

Här stampade han med foten och hans röst ljöd så skarp och hotande att vem som helst skulle ha blivit rädd. Akakij Akakijevitj var nära att svimma; han darrade och skakade i hela kroppen och kunde knappt stå upprätt. Om inte dörrvakterna sprungit fram och stött honom skulle han ha fallit omkull. Man måste nästan släpa ut honom.

Men den inflytelserike personen var synnerligen nöjd med denna oväntade effekt och belåten vid tanken på att hans ord nästan kunde skrämma slag på en människa. Han sneglade på sin vän för att se dennes reaktion och fann inte utan tillfredsställelse att även han tappat fattningen och började se förskräckt ut.

Akakij Akakijevitj mindes inte hur han kom nedför trapporna och ut på gatan. Han varken hörde eller såg: aldrig i sitt liv hade han blivit så illa behandlad av en general och till på köpet av en som tillhörde ett annat verk. Han vandrade hemåt i den snöstorm, som rasade, med öppen mun, utan att hålla sig till trottoarerna. Som vanligt i Petersburg kom vinden störtande över honom från alla hörn, från alla gator. På ett ögonblick hade en halsfluss kastat sig över honom och när han kom hem var halsen så tilltäppt att han inte kunde få fram ett enda ord. Han lade sig genast till sängs. Så stark verkan kan ibland en uppsträckning från högsta ort ha!

Nästa dag hade han hög feber. Tack vare Petersburgsklimatets behjärtansvärda hjälp utvecklade sig sjukdomen snabbare än väntat. När läkaren kom, fann han ingenting att göra mer än att ordinera varma omslag och det endast för att den sjuke inte skulle vara utan läkarvetenskapens välsignelser. Han förklarade att om halvtannat dygn skulle allt vara slut, varefter han vände sig till värdinnan och sade:

- Det är ingen tid att förlora. Det är bäst att ni genast beställer en kista av furu åt honom, jag antar att en av ek skulle ställa sig för dyr.

Hörde Akakij Akakijevitj dessa för honom så ödesdigra ord, hade de någon skakande verkan på honom, sörjde han kanske över sitt sorgliga liv? Ingen vet någonting därom, ty han låg hela tiden i feber och yrsel. Föreställningar, den ena besynnerligare än den andra, jagade hela tiden genom hans upphettade hjärna: än såg han Petrovitj framför sig och beställde av honom en kappa försedd med något slags fällor för tjuvar och det tycktes honom att sådana fanns gömda under sängen och han kallade ideligen på sin värdinna och bad henne till och med dra fram en tjuv som gömt sig under hans täcke; än frågade han varför hans gamla plagg hängde framför honom, när han i alla fall hade en ny kappa; än inbillade han sig att han stod framför generalen och åhörde en »tillbörlig uppsträckning», varvid han hela tiden upprepade: »Nåd, Ers excellens!»; än mumlade han förbannelser och de mest hemska ord så att hans värdinna förskräckt korsade sig: hon hade aldrig tidigare hört något liknande från honom, och hon blev desto mera förskräckt som dessa ord användes i omedelbart sammanhang med ordet »Ers excellens». Slutligen yrade han en massa osammanhängande ord, som ingen kunde förstå; det enda man uppfattade var att alla hans tankar kretsade kring kappan.

Till sist utandades den stackars Akakij Akakijevitj sitt sista andetag. Man förseglade varken hans rum eller hans saker, därför att det för det första inte fanns några arvingar och för det andra inte fanns mycket att ärva. Allt han efterlämnade var ett paket gåspennor, en bunt officiellt skrivpapper, tre par strumpor, två-tre lösrivna byxknappar samt det för läsaren redan bekanta gamla ytterplagget. Vem som fick allt detta, vete Gud allena.

Författaren till denna berättelse måste erkänna att inte ens han intresserat sig för att ta reda på den saken. Man förde bort Alakij Akakijevitj och begravde honom. Och Petersburg fortsatte att existera utan honom som om han aldrig levat. Så gick en mänsklig varelse bort, försvarad av ingen, älskad av ingen, utan intresse för någon, uppmärksammad inte ens av naturforskarna, som annars aldrig underlåter att sätta en vanlig fluga under mikroskopet och undersöka henne. Tålmodigt hade denna varelse uthärdat alla förödmjukelser i kansliet. Utan att ha upplevt en enda märklig händelse hade han vandrat sin väg fram till graven och när mot slutet av hans liv en ljuspunkt äntligen lyste över hans fattiga tillvaro i en kappas gestalt så måste ödet krossa den lika obarmhärtigt som det krossar denna världens mäktige..!

Några dagar efter hans bortgång kom en portvakt från verket till hans bostad med befallning att han genast skulle infinna sig, det var byråchefens order. Men portvakten måste återvända med oförrättat ärende och meddela att Akakij Akakijevitj inte mer kunde komma. På frågan: »Varför?» svarade han: »Han är död. Man begravde honom för fyra dagar sedan.»

På så sätt fick man i verket reda på Akakij Akakijevitjs död, och redan följande dag satt på hans plats en ny tjänsteman, som var betydligt större till växten och som präntade bokstäverna både snett och vint och inte alls med samma jämna stil som Akakij Akakijevitj. Det kunde tyckas som om berättelsen om Akakij Akakijevitj här vore slut. Vem kunde ana att han några dagar efter sin egen död skulle väcka allmän uppståndelse, som ett slags ersättning för att ingen i livstiden lagt märke till honom. Men så skedde verkligen och här tar vår berättelse oväntat en fantastisk vändning.

Plötsligt började i Petersburg spridas rykten om att i närheten av Kalinkabron natt efter natt en vålnad visat sig i skepnad av en ämbetsman, som sökte efter en viss stulen kappa. Härunder ryckte han kapporna av alla förbipasserande, oavsett deras rang eller tjänsteställning, och han gjorde ingen skillnad på kappor, de kunde vara fodrade med kattskinn, bäverskinn eller vadd, de kunde vara gjorda av skinn från sjubb, räv eller björn. Kort sagt, alla kappor och pälsverk, som människan nu en gång hittat på för att skydda sitt eget skinn för kylan, råkade lika illa ut. En f.d. kollega till titulärrådet, som med egna ögon råkat få se spöket, hade genast känt igen Akakij Akakijevitj. Men han hade gripits av en sådan skräck att han sprungit allt vad benen kunnat bära och därför hade han inte kunnat se efter ordentligt; han hade bara sett hur vålnaden på avstånd hotat honom med fingret. Från alla håll inkom också klagomål över att ryggar och axlar på inte endast titulärråd utan till och med geheimeråd utsatts för allvarlig nedkylning på grund av att de berövats sina ytterplagg.

Polisen vidtog genast alla åtgärder för att gripa vålnaden, levande eller död, och straffa honom med strängaste straff, andra till varnagel, och det var också nära att det lyckats. En nattvakt vid Kirjusjkingatan lyckades nämligen gripa vålnaden i kragen på själva brottsplatsen då han försökte dra kappan av en pensionerad musikant, tidigare känd som flöjtspelare. Han ropade genast till sig två kamrater och bad dem hålla vålnaden medan han själv ur stövelskaftet tog fram sin snusdosa för att söka uppliva sin redan för sjätte gången förfrusna näsa. Men snuset var tydligen av en så kraftig sort att inte ens ett spöke kunde stå ut med det. Knappt hade vakten dragit in en ordentlig pris i vänstra näsborren medan han med fingret höll för den högra, förrän vålnaden nös så kraftigt att det stänkte alla tre i ögonen. När de nu med ena handen sökte torka bort saliven hann vålnaden försvinna som uppslukad av jorden, så att de efteråt inte ens visste om de någonsin haft tag i honom. Efter den dagen fick nattvakterna en sådan rädsla för alla vålnader att de inte ens vågade häkta några levande utan nöjde sig med att på avstånd skrika:

- Hallå där, ge dig i väg bara!

Men vålnaden fortsatte att husera kring Kalinkabron och framkallade inte ringa förfäran hos alla ängsliga personer.

Låt oss nu emellertid återvända till den inflytelserike personen, som i grund och botten var orsaken till den fantastiska vändning vår i övrigt så sannfärdiga historia tagit. Först och främst kräver rättvisan att vi omtalar att den inflytelserike personen, strax efter det den stackars utskällde Akakij Akakijevitj lämnat honom, kände något liknande deltagande. Medlidande var honom inte främmande; hans hjärta besatt många ädla känslor trots att hans rang i regel hindrade honom från att visa dem. Så snart barndomsvännen lämnat hans arbetsrum, började han till och med fundera litet över den stackars Akakij Akakijevitj. Och från den dagen såg han nästan dagligen framför sig den bleke ämbetsmannen, som inte uthärdat en »vederbörlig utskällning». Tanken på denne oroade honom till den grad att han efter en vecka beslöt att skicka en tjänsteman till honom för att ta reda på vem han var och på vilket sätt han egentligen kunde hjälpa honom. När han fick höra att Akakij Akakijevitj hastigt avlidit i feber, stod han en stund som förlamad; hela dagen kände han samvetskval och var på dåligt humör.

För att på något sätt slå sig lös och försöka jaga bort de obehagliga tankarna, begav han sig på kvällen till en av sina vänner, hos vilken en respektabel krets var samlad; det bästa av allt var att alla hade nästan samma rang så att han inte på något sätt behövde känna sig bunden. Detta hade en förvånansvärd inverkan på hans sinnestillstånd. Han blev öppen, älskvärd, förde en angenäm konversation - kort sagt, tillbringade en trevlig kväll. Vid supen drack han ett par glas champagne som bekant ett inte dåligt medel för att komma på gott humör. Champagnen ingav honom lust till något excentriskt: han beslöt att ännu inte fara hem utan i stället bege sig till en bekant dam, Karolina Ivanovna, en dam, tydligen av tysk härkomst, med vilken han hade rent vänskapliga relationer. Det bör här påpekas att den inflytelserike personen inte längre var ung, att han var en god make och respektingivande familjefar. Två söner, av vilka den ene redan tjänstgjorde i något kansli, samt en söt sextonårig dotter med en något böjd men näpen liten näsa, kom varje dag för att kyssa hans hand och säga: »Bonjour, papa». Hans hustru, en ännu ungdomlig och ingalunda ful kvinna, gav honom först sin egen hand att kyssa och tog därefter hans, som hon vände med handflatan uppåt och berörde med sina läppar. Men den inflytelserike personen, som för övrigt syntes mycket nöjd med alla ömhetsbetygelser i hemmets lugna vrå, fann det inte desto mindre passande att ha en liten väninna i andra ändan av staden. Denna väninna var varken vackrare eller yngre än hans hustru; men sådana gåtor är världen rik på och det är inte vår sak att grubbla över dem.

Sålunda gick den inflytelserike personen ned på gatan, satte sig i en släde och ropade till kusken: »Kör till Karolina Ivanovna!» Själv svepte han ordentligt in sig i sin varma kappa och befann sig alltjämt i den angenäma sinnesstämning, som är det bästa ryssen vet, dvs. man tänker på ingenting och ändå kommer tankarna och går, den ena behagligare än den andra och man behöver rakt inte göra sig något besvär med att jaga efter dem. Med tillfredsställelse erinrade han sig alla trevliga moment under aftonens lopp, alla ord som kommit det lilla sällskapet att skratta; många av dem upprepade han till och med halvhögt för sig själv och konstaterade att de fortfarande var lika lustiga och att det därför inte var att undra på att han haft så roligt.

Ibland hindrade emellertid vinden honom i hans angenäma funderande. Den hade, Gud vete varifrån och av vilken orsak, satt i gång att blåsa så kraftigt att det stack i ansiktet och snön yrde in i släden. Då och då tog den tag i kappkragen, blåste upp den som ett segel och slog honom i huvudet därmed så att han måste uppbjuda alla krafter för att åter göra sig fri.

Plötsligt märkte den inflytelserike personen att någon kraftigt grep honom i kragen. Då han vände sig om upptäckte han en person, under medellängd, klädd i en sliten tjänsteuniform och igenkände till sin fasa Akakij Akakijevitj. Dennes ansikte var vitt som snö och liknade fullständigt ett liks. Men den inflytelserike personens fasa översteg alla gränser när han såg hur vålnadens ansikte förvreds samtidigt som denne blåste en iskall gravlukt rakt emot honom:

- Så har jag dig äntligen! Äntligen har jag fått tag i dig. Ge hit din kappa! Du brydde dig inte om min och gav mig en utskällning på köpet - se så, ge nu hit din!

Den inflytelserike personen var nära att svimma. I sitt kansli var han nog så modig, särskilt inför alla underordnade tjänstemän, och alla behövde bara kasta en blick på hans gestalt och manliga yttre för att säga: »En man med karaktär!» Men här greps han, i likhet med många andra, begåvade med ett högst hjältemodigt yttre, av en sådan skräck att han till och med och inte utan orsak började frukta för ett anfall av något slag. Så fort han kunde kastade han kappan ifrån sig och skrek till kusken med förvriden röst:

- Kör hem allt vad tygen håller!

När kusken hörde tonfallet, som betydde att nu gällde det allvar och i sådana ögonblick ofta nog åtföljdes av mera handgripliga åtgärder, drog han för säkerhets skull in huvudet, klatschade med piskan och satte i väg så att ekipaget låg som en rem efter gatan. Efter drygt sex minuter befann sig den inflytelserike personen redan framför sin trappa.

Blek, skräckslagen och utan kappa kom han hem i stället för till Karolina Ivanovna; på något sätt klarade han sig in i sitt rum, där han tillbringade en fruktansvärd natt. Vid teet nästa morgon sade hans dotter honom rakt på sak:

- Du är alldeles blek i dag, pappa.

Men fadern teg och sade inte ett ord till någon om vad han varit med om; inte heller nämnde han något om var han varit eller vart han tänkt fara. Denna händelse gjorde ett starkt intryck på honom. Han började till och med alltmera sällan säga till sina underordnade: »Hur vågar ni? Förstår ni inte vem ni har framför er?» Och om han någon gång sade det, så skedde det först sedan han tagit reda på vad saken gällde.

Men ännu mera märklig var den omständigheten att från den dagen upphörde vålnaden alldeles att visa sig. Tydligen hade generalens kappa passat honom precis. Hur som helst, man hörde inte längre talas om fall där någon blivit frånstulen sin kappa. För övrigt fanns det alltjämt sådana beskäftiga personer som inte kunde lugna sig utan hävdade att vålnaden fortfarande visade sig i en del avlägsna stadsdelar. Sålunda påstod sig en nattvakt från Kolomna ha sett honom skynda bakom ett hus. Vakten var emellertid inte utrustad med några större kroppskrafter - bl.a. hade en gång en vanlig fullvuxen gris, som brutit sig ut ur ett hus, slagit omkull honom, till stor munterhet för alla droskkuskar i närheten, av vilka han dock senare som gottgörelse för den lidna smäleken begärde en kopek till snus. Eftersom han alltså inte var stark nog, vågade han inte hejda honom utan följde bara efter honom i mörkret till dess vålnaden slutligen vände sig om och frågade:

- Vad är det du vill? Därvid visade han en knytnäve, av en storlek som man sällan påträffar hos levande varelser. - Ingenting, svarade vakten och skyndade bort. Denna vålnad var emellertid betydligt större till växten än Akakij Akakijevitj och bar dessutom ofantliga mustascber. Han föreföll ta vägen mot Obuchovbron och uppslukades därefter helt av nattmörkret.